Äventyr Vandring

Explorer Belt Serbien 2012

Med tält, spritkök och gamla militärkartor från 70-talet blev Max och Björn, som inte kände varandra sedan tidigare, avsläppta i Serbien. Explorer Belt 2012, ett sammansvetsande äventyr som skulle bli ett minne för livet, kunde börja.

Två år senare sitter Max Benje och Björn Rosén på café Fågelsången i Uppsala. Ortsnamn som Gamzigradska Banja, Bor och Bela Crkva flyter mellan dem i samtalet och den serbiska landsbygden känns nära.

Luften fylls av en snubblig ström av minnen – från nazisternas gamla fångläger i Zajecar, där vandringen slutade efter tio dagar, från ruinerna i Golubac, och Ana, guiden som var så hjälpsam och gav dem en fungerande karta, grillfesten i byn Dobra, svalkan från vattnet när de vandrade längs med Donau … och värmen.

När de kom till Serbien sommaren 2012 fick hela gruppen om 40 svenska ungdomar först vara tillsammans med serbiska scouter ett par dagar innan de gav sig ut parvis.

Det som har lämnat djupast spår är ändå, deras eget åstadkommande; det som gör att allt annat i livet känns möjligt.

– Det går inte att beskriva Explorer Belt, det måste upplevas. Det enda vi kan säga är: Gör det! Och gör det gärna singel, säger Max.

Han och Björn kände inte varandra utan blev hopparade på plats. Erfarenheten av att under tio dagar tillsammans lösa problem och ta sig an utmaningar har gjort att de ofta talar med en mun.

– Själva vandringen var inte det svåraste, säger Max. Och det trots att det var 35 till 40 grader varmt, att man skulle gå två mil om dagen och att packningen kunde bli så tung som 22 kilo. Men lokalbefolkningen var nyfiken och generös, och det underlättade.

– Vi blev ofta bjudna på mat eller fika och fick slå upp tältet i folks trädgårdar, berättar Björn.

”En deltagare träffades av blixten”

De kunde se att människor var fattiga och att de bjöd av det lilla de hade. Gästfriheten var i det närmaste gränslös.

– Faktum är att alla ville hjälpa till vare sig de kunde eller inte. Som campingägarna som blev tvungna att registrera oss som kunder trots att vi inte kunde betala. Frågan ansågs löst med att vi lämnade ifrån oss våra pass över natten.

– Det var en jättedålig idé. Våra pass! Så vi klev upp tidigt, hämtade passen och fortsatte vandringen, berättar de.

Det var den mest kritiska situationen under äventyret, men de behövde aldrig öppna nödbrevet, vilket många andra par tvingades göra.

– En deltagare träffades av blixten, men hon kunde fortsätta dagen därpå. Och ett annat scoutpar hade ett trasigt spritkök … Nödbreven innehöll telefonnummer och lite pengar.

Genom invånarna skulle de lära känna landet; de hade många uppgifter att lösa. Under vandringen fick de också i uppgift att jämföra skolsystemet med det svenska, att besöka en bank och ta reda på vilka som var avbildade på mynten och sedlarna, att besöka en ortodox gudstjänst. Bland mycket annat. Björn lärde sig som en extra bonus att förstå kyrilliska bokstäver på rekordfart. Ofta var det bara det alfabetet som användes på de platser de befann sig.

– Björn är en språkbegåvning. Det hade vi stor glädje av, säger Max.

Eftersom hans första råd till andra scouter lyder ”Åk!”, följer han upp med ett par tips:

– Lyssna på ledarna, de har varit där själva. Ta med bra kängor. Och packa bara det absolut nödvändigaste. När du har gjort det, kan du ta bort hälften. Man klarar sig med mindre än man tror.

Senaste artiklarna