Rosa Parks var en av de som stod upp för svartas rätt på 1950-talet.

Inspiration Handlingskraft

Alla kan göra skillnad i kampen mot rasism

Rosa Parks sa ifrån på en buss i 50-talets USA och Victor Ganguly på tunnelbanans gröna linje, när han utsattes för rasism. Tillsammans kan vi alla ta ställning och göra skillnad.

Har du tänkt på att det du gör kan påverka en annan människa, flera människor eller till och med hela samhället? Därför spelar det stor roll att du säger ifrån om du ser något du tycker är fel.

Sömmerskan Rosa Parks var trött. Trött efter en lång dag på sitt hårda och enformiga jobb, men framförallt var hon trött på att inte ha några rättigheter över huvud taget. Hon var inte bara kvinna, hon var också svart i 1950-talets USA. Så när en vit man klev på den gula bussen eftermiddagen den 1 december 1955 orkade Rosa Parks knappt hålla ögonen öppna. Rosa själv satt i bakre delen av bussen, den del som var reserverad för svarta och att över huvud taget ta sig ombord var en komplicerad procedur, så länge man inte var vit. Man betalade sin biljett. Därefter var man tvungen att kliva av och gå ombord via den bakre ingången.

Det hände att busschauffören tog betalt, och körde iväg, innan man hunnit ombord. Bara för att markera. Bara för att visa att en svart person inte var värd något. Men den här dagen hade Rosa Park hunnit ombord. Och hon var in i själen trött.

Det var fullt, och därför beordrade chauffören alla svarta att resa sig, så att den vite mannen skulle få sitta. Men Rosa vägrade. Att vara svart i den amerikanska södern under 1950-talet var riskabelt. Att vara svart och att sticka ut var livsfarligt. Rosa Parks var dessutom med i den antirasistiska rörelsen National Association for the Advancement of Colored People, NAACP. Rosa Parks satt kvar, med handväskan i knäet. Hon greps för sin stillsamma protest, och händelsen blev starten för en 381 dagar lång bojkott då svarta slutade att åka buss.

50 år senare. Tunnelbanans gröna linje i Stockholm. 20-åriga Victor Ganguly är trött och har lagt sin ryggsäck på sätet bredvid. En äldre kvinna kliver på. Tar Victor Gangulys ryggsäck och lägger den på det smutsiga golvet, sätter sig och tar upp en tidning. Victor tar upp sin ryggsäck, lägger den i sitt knä och säger till kvinnan att hon ju faktiskt kunde ha bett honom flytta väskan.

”Det var som fan, du kunde svenska, ha-ha!”, blir kvinnans svar. Victor säger lugnt att han aldrig varit med om en sådan oförskämd människa. Flera andra i tunnelbanevagnen reagerar, och de fem personer som sitter närmast kvinnan flyttar sig i protest.

”Kan en enskild människa påverka negativt, kan en enskild människa självklart också påverka positivt.”

Händelsen i Stockholm 2015, som blev omtalad både i sociala medier och i dagspress, är ett solklart exempel på den rasism som än i dag existerar, delvis på grund av att normen i Sverige är att vara vit. Händelsen är också ett exempel på hur man som medmänniska kan reagera för att visa att något är fel.

– Det är extremt viktigt att prata om rasism. Jag kommer aldrig att tröttna på det, inte så länge det existerar, säger artisten Adam Tensta.

Ända sedan han slog igenom 2007 med låten ”My Cool”, har han jobbat mot rasism, och han berättar att han utsätts för rasism dagligen.

– Min mamma är finlandssvenska och min pappa är gambian. Det handlar om allt från små, knappt märkbara incidenter som blickar, till att bli jagad av nynazister.

Adam Tensta, är, precis som hans namn antyder, uppvuxen i Stockholmsförorten Tensta. Här började han som sjuåring med breakdance och här upptäckte han tio år senare att han även hade stor sångtalang. Redan samma år som han slog igenom fick han en Grammis för årets dans-, soul- eller hiphopartist. Han nominerades också till P3 Guld och har varit förband till bland andra Rihanna och Jay-Z. Nu i sommar släpper han ett nytt album, det tredje i ordningen.

– Det blir lite bättre för varje dag. Och kan en enskild människa påverka negativt, kan en enskild människa självklart också påverka positivt, säger han.

Isabella Andersson blev medlem i organisationen Ungdom mot rasism i samband med att hennes skola utsattes för nazistiskt klotter. Hon vill att rasism ska diskuteras ännu mer än vad det faktiskt gör i dag.

– Det är ett utbrett problem, och vissa situationer är svåra att bemöta, kanske särskilt när det sker i det fördolda.

Som enskild individ menar Isabella Andersson att man kan stå upp för sina medmänniskor och säga ifrån när man ser att någon behandlas illa.

”Jag är övertygad om att fred börjar med oss själva och att vi själva måste ta ansvar för det samhälle vi vill leva i.”

– Generellt tycker jag att alla ska engagera sig, oavsett om en själv utsätts för rasism eller inte. Skriv insändare, diskutera och prata om det. Då har man kommit en bra bit på väg.

Aya Mohammed är ledamot i Svenska muslimer för fred och rättvisa.

– Jag är uppvuxen i en av Stockholms förorter, men när jag började gymnasiet bytte jag till en skola i innerstan. Det var oroligt. Jag kände mig utanför och annorlunda under alla mina tre år där, säger Aya Mohammed.

Svenska muslimer för fred och rättvisa, SMFR, vill se sig som en motvikt till rasism och vill verka för en fredlig värld där alla har lika stort värde.

– Jag är övertygad om att fred börjar med oss själva och att vi själva måste ta ansvar för det samhälle vi vill leva i.

Också Aya Mohammed har stött på rasism, och det var delvis detta som fick henne att börja engagera sig tidigt.

– Det som gör allra mest ont, det är inte de som skriker ”påskkärring” efter en, utan när andra ser, men låter bli att ingripa.

Ett första steg för att komma bort från rasismen är att släppa vi och dem-tänket och att, utan att lägga skuld på någon, prata om rasismen som ett samhällsproblem.

– Visst kan det kännas läskigt att ta ställning, men då brukar jag tänka ”vem – om inte jag?”. Jag kan inte vänta mig att någon annan ska ta ställning om jag inte själv gör något. Jag måste börja med mig själv. För om inte bra människor som jag tar plats, då kan de onda göra det i stället, säger Aya Mohammed.

Senaste artiklarna