Prylar bokrecension

Djupa ro

Djupa Ro är en berättelse om vänskap, sorg och små samhällen. Om gamla minnen, nya känslor och hemligheter som sakta sipprar fram när man skrapar lite på ytan. Ida, kommunikatör för Scouternas Trygga Möten, har läst boken.

Någonting fruktansvärt har hänt. Så börjar ”Djupa Ro”, en roman av Lisa Bjärbo. De fyra vännerna David, Paula, Tove och Ludde som har tagit studenten och begett sig ut i världen åt olika håll, vänder tillbaka till det lilla samhället.

Vännerna gör sådant som de brukar göra när de ses, som att grilla. När de sitter runt brasan ser David hur det är en tom plats mellan Tove och Ludde. Det är där Jonathan brukar sitta. Men han är inte kvar, och han kommer aldrig tillbaka och det är just därför de alla är här.

När en person är borta ur en grupp, blir gruppen en helt annan

Vännerna trevar för att hitta varandra på nytt, bortom sina tidigare roller. Men det är inte lätt. David och Tove blir obekväma när de plötsligt är de två själva, för det har de nästan aldrig varit förut, trots att de känt varandra länge. När Paula och Ludde dyker upp och sköter snacket, slappnar de av. De undviker alla först att prata om det som är jobbigt, och låter istället de praktiska detaljerna ta vid. Men till slut kan de inte undvika det längre. De börjar prata om Jonathan, och om allt annat.

Det visar sig att de vet allt om varandra, och på samma gång ingenting

David, bokens berättarjag, rannsakar sig själv. Hur hans första minne av Jonathan var hur han själv var taskig mot honom. Hur han slås av reflexen att reta Jonathan för att han hade börjat träna, för att i nästa sekund inse att den skämtsamma jargongen inte kunde vara mer fel.

Tillsammans närmar de sig den stora frågan om vem Jonathan var, egentligen, och på samma gång, vilka de själva är, egentligen.

Senaste artiklarna