Farzad Farzaneh. Foto: Andreas Dahl

Aktuellt Bolibompa

Farzad drömmer stort

Farzad Farzaneh är kanske mest känd från Barnkanalen och Barnens pod, men den stora drömmen är att få leda Melodifestivalen. I väntan på det uppdraget skriver han en bok om hur barn kan hantera jobbiga saker som vuxna, kärlek och sorg.

Hej Farzad, du är programledare, regissör och manusförfattare aktiv inom film, radio och tv. Hur hamnade du i branschen?
– Intresset för att filma har alltid funnits. Efter gymnasiet gick jag en film- och tv-utbildning på Kalix folkhögskola, och då fick jag göra praktik på barnredaktionen på SVT. Först var jag lite bitter, jag ville ju jobba med film! Men efter några dagar insåg jag att det var skitkul. Efter det fick jag jobb på SVT och arbetade med allt möjligt. På redaktionen, med casting, jag fixade fika, körde bil – och fyra år senare fick jag mitt första programledarjobb på Bolibompa.

Hur fick du idén till Barnens pod?
– Den uppstod när poddar blev populärt. Jag gick ofta runt med hörlurar och mina barn undrade vad jag lyssnade på. Då slogs jag av tanken att det borde finnas något motsvarande för dem. Jag gjorde ett ambitiöst provprogram med väldigt enkel utrustning och spelade upp för mina barn, och de älskade det!

Under våren har du lett Skavlan jr, hur gick det till?
– Jag mejlade programdirektören på SVT och skrev att jag ville leda Melodifestivalen. Han svarade att han hade en annan grej till mig och att Fredrik Skavlan skulle höra av sig. Och det gjorde han.

Så drömjobbet är …?
– Melodifestivalen. Jag har programlett supermycket och jag vill gärna putta det till nästa nivå. Att göra ett program som Melodifestivalen, med många tittare, ett brett tilltal och en speciell jargong som är både komisk och varm … Det skulle vara kul!

Och nu skriver du en bok?
– Japp, jag skriver en handbok som riktar sig till barn och handlar om saker jag inte visste så mycket om när jag var liten. Kärlek till exempel, och sorg. Ett kapitel handlar om vuxna och hur man hanterar dem.

Du har också varit scout?
– Det stämmer. Jag har en romantisk bild av Scouterna, att man går runt med ett knyte fullt av saker på en pinne över axeln. Riktigt så var det kanske inte, men vi sov i tält och jag träffade människor jag inte hade träffat annars.

Senaste artiklarna