Esther Quigley och Maria Sundbom som spelar i Flickan, mamman och demonerna.

Aktuellt Film

Flickan, mamman och demonerna

Maria Sundbom och hennes dotter Esther Quigley, spelar tillsammans i en lika färgstark som gripande film om ett barns kärlek och lojalitet till sin förälder och om livet och psykisk ohälsa.

I filmen ”Flickan, mamman och demonerna” låser en psykotisk mamma in sig själv och sin dotter i en lägenhet. Mammans demoner finns överallt, och till slut förvandlas hon själv till en demon.

Filmen bygger på Suzanne Ostens egen uppväxt med en psykiskt sjuk mor. Filmen är gjord för 11-åringar, men Statens Medieråd menar filmen borde ha 15-årsgräns då den kan ge upphov till stark rädsla, oro och förvirring hos yngre barn.

Scout har pratat med Maria Sundbom som spelar huvudrollen Siri, mamman i filmen.

Hur var det att spela in filmen?
– Det var fantastiskt! Svårt, roligt och ibland väldigt smärtsamt. Det var mycket att förbereda inför inspelningens start och mycket att hantera när vi väl hade satt igång. Filmens berättelse innehåller många avancerade och väldigt varierande scener där vi dels befinner oss mitt inne i mammans sjukdom, från hennes perspektiv. Men i klippet efteråt ser tittaren mammans sjukdom genom barnets perspektiv istället. Filmen har många nivåer vilket gör den komplex och stor.

Hur var det att spela mot din dotter i ett sådant mor- dotter drama?
– Det var första gången min då åttaåriga dotter spelade in en film! Såklart var det mycket att ta in för henne i början. Dessutom är det en väldigt allvarlig berättelse om ett barns kamp i en kaotisk vardag. Vi samtalade mycket om varför vi ska göra filmen, vad den handlar om, om psykisk ohälsa och om att en barndom kan se ut på väldigt olika sätt. Men hon ville vara med, hon antog utmaningen! Sen gick det ändå ganska snabbt för oss att hitta ett bra förhållningssätt och jobba tillsammans. Vi hade väldigt roligt. Vi kom överens om att jag aldrig skulle instruera henne eller lägga mig i hur hon gjorde i sin roll som Ti. Det fick Suzanne göra. Nu delar vi en stor unik erfarenhet och det är väldigt fint!

Du fick en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. I ditt tacktal förklarade du att du delar den med din dotter. Hur tror du att er verkliga relation bidragit?
– Jag tror att det bidragit mycket. Det går såklart inte att förhålla sig till hur vår films berättelse hade sett ut annars, men vår kärlek genomsyrar ju också kärleken som Siri och Ti har till varandra och det är grundläggande. Det är aldrig fråga om att Siri inte älskar sin dotter men ibland står sjukdomen (demonerna) i vägen för kärleken. Barnets osvikliga lojalitet till en förälder blir väldigt synligt i vår berättelse. Jag och Esther har ju en frisk och sund kärleksfull relation och den grunden gjorde det möjligt att visa hur det kan se ut när det vacklar.

Hur är din syn på samhällets medvetenhet och öppenhet kring psykisk ohälsa?
– Medvetenheten och kunskapen finns och utvecklas ständigt. Men att psykisk ohälsa fortfarande är ett tabuområde 2017 är såklart väldigt sorgligt. Att det fortfarande är så att vi har en större acceptans till alla fysiska åkommor vi kan dra på oss. Men vårt psyke, vår själ, vår innersta sårbarhet finns det ännu ett skamfyllt förhållande till trots att exempelvis depressioner och utbrändhet är något de flesta människor kan relatera till på ett eller annat sätt. Det finns ingenting att skämmas över. Vi är sårbara, både på utsidan och på insidan. Det är det som gör oss till människor.

Tror du det är viktigt att berätta en sådan historia som ”Flickan Mamman och demonerna” för barn?
– Ja! En barndom kan se ut på så många olika sätt och genom att ta del av just detta ökar vår empati och vår fantasiförmåga. Att barn får identifiera sig med Ti och ta del av hur hon överlever. Vad hon har för strategier för att ta sig igenom sin vardag med en mamma som stundom inte är kapabel att ta hand om henne. Många barn lever som anhöriga i dysfunktionella familjer och det är såklart inget att skämmas över. Genom att dela våra berättelser ser vi att vi inte är ensamma och då kanske vi kan hitta utvägar och våga be om hjälp när det inte längre fungerar.

För vuxna?
– Ja, det är vi som vuxna som har ansvaret för barnens välbefinnande! Vi har en mycket relevant och välformulerad idé kring barns rättigheter genom FN:s barnkonvention, som dessvärre inte uppfylls. Hur agerar vi när vi misstänker att ett barn far illa? Vågar vi ”lägga oss i”? Får vi det? Kan vi det? Filmen kan fungera som en ögonöppnare och diskussionsgrund kring vad samhället gör när barn far illa, både på individnivå och politisk nivå.

Har du lärt dig något från din medverkan i filmen?
– Jag har fått en djupare insikt om psykisk ohälsa. Schizofreni och kampen med en svår sjukdom. En större ödmjukhet för allt detta, samt såklart barnperspektivet som anhörig. Suzanne Osten är fantastisk att jobba med. Jag kan inte ens rada upp här vad jag lärt mig av henne som skådespelare. Det är mycket helt enkelt!

Vad hoppas du att publiken tar med sig efter att ha sett filmen?
– Förutom att det är en vacker annorlunda svensk film som jag hoppas att man bara kan njuta av, så vore det ju fantastisk om den kan väcka empati och insikt om barns utsatthet och vuxnas ansvar!

Filmen hade biopremiär våren 2016 och går att hyra via Triart HÄR.

Senaste artiklarna