Rebecka Morrison har varit scout så länge hon kan minnas och människor brukar beskriva henne som ”scoutig”.

”Jag insåg snabbt att det var svårt att genomföra detaljerade planer”

”Vi volontärarbetare kallades för tare, vilket betyder stjärna – för att vi skulle lysa upp samhället.”

Äventyr praktik

”Praktiken i Indien fick mig att förstå att scouting är mer än veckomöten”

30 maj, 2018

Rebecka Morrison har varit scout så länge hon kan minnas och människor brukar beskriva henne som ”scoutig”, i bemärkelsen att hon är pålitlig och ser vad som behöver göras – och sen gör det. ”Scouting är helt enkelt en viktig del av min livsstil. En annan stor del av mitt liv är nyfikenheten på andra människor, att förstå hur de fungerar och varför de gör som de gör.” Det här är Rebeccas reseberättelse från Indien dit hon åkte för två veckors socialpraktik.

Jag är medlem i Vadsbro-Blacksta Scoutkår, i närheten av Flen, mitt i Sörmland och scoutläger har under många år varit en självklar del av sommarloven. Under andra året på gymnasiet där jag går, Örjanskolan i Järna, är det obligatoriskt att göra två veckors socialpraktik för att undersöka hur samhället tar hand om människor som behöver extra stöd.

Med hjälp av min fars fascination för Indien upptäckte jag Sangam, ett av WAGGGS’ (World Association Girl Guides and Girl Scouts) fem världscenter, i Pune, Indien. Där erbjöd de ett “Community programme”, som innebär att en bor på Sangam, får ta del av olika kulturella aktiviteter samt tilldelas en organisation där en får volontärarbeta fyra dagar per vecka.

För att få delta i programmet måste en vara 18 år. Jag skrev till Sangam och berättade att jag vid resans tidpunkt bara skulle vara drygt 17 år, men de uppmuntrade mig att ansöka ändå.

”Jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig”

Jag blev antagen och det var med många stora fjärilar i magen som jag i mitten av januari satte mig på flygplanet till Dubai och sedan vidare till Mumbai. Jag hade aldrig varit i Asien förut och trots att jag läst på ordentligt innan jag gav mig av hade jag ingen aning om vad jag hade att förvänta mig.

Från Mumbai till Pune tog jag tåget. Det var ett nattåg. På en del slafar låg människor och sov medan det på andra satt resenärer och pratade med varandra eller filosoferade för sig själva. För alla fönster fanns bara galler, inget glas. På stationerna tog människor tag i gallrena och hängde i dem för att tala med sina nära och kära ombord på tåget.

En av mina första reflektioner i Indien var hur lätt det var att få kontakt med människor. Till skillnad från hemma i Sverige tittade folk faktiskt på varandra, blickar möttes och mungipor tänjdes på för att hälsa varandra.

”Jag blev helt överväldigad över hur stort Sangam var”

När jag kom till Sangam blev jag helt överväldigad över hur stort det var. Området tog aldrig slut! Där fanns en reception, flera olika trädgårdar, en lägerplats, en pool, en samlingssal, ett yogarum, bäddplatser för omkring 50 personer och mycket, mycket mer.

”Vi volontärarbetare kallades för tare, vilket betyder stjärna – för att vi skulle lysa upp samhället”

Sangam erbjuder sitt “Community Programme” tre gånger per år. Som deltagare kan en välja mellan ett 4- eller 12-veckors program. Trots att WAGGGS är en organisation för flickor är vem som helst, oavsett kön, välkommen att besöka Sangam och engagera sig i deras aktiviteter. Vi som volontärarbetar ute i samhället kallas för Tare, vilket betyder “stjärna” på hindi. Vår roll är att som stjärnor lysa upp samhället med våra perspektiv och idéer som ofta skiljer sig markant från lokalbefolkningens. Några veckor innan jag kom dit hade 12-veckorsprogrammet börjat. Där deltog tre scouter/guides – två från England och en från Japan.

Samtidigt som jag och den andra 4-veckors volontären, en australiensare, anlände till Sangam kom deltagarna till ett nytt event, Essence of India. De första dagarna deltog vi i event-programmet, bland annat genom utmaningar att utforska Sangam med omnejd, att besöka lokalbefolkningen och lära oss mer om hur samhället fungerar på personnivå.

Efter att ha anlänt på lördagen var tisdagen var vår första arbetsdag. Jag och en engelsk 12-veckors volontär vid namn Elizabeth hade tilldelats samma arbetsplats, Bal Kalyan Sanstha, ett institut dit barn och ungdomar med speciella behov kommer när de behöver en paus från den teoretiska skolan.

”Det var en kulturkrock att lärarna kom för sent och pratade i mobilen”

Det var en total kulturkrock! Jag, som är van vid det stressade och varje-sekund-planerande Sverige kunde inte för mitt liv förlåta att lärarna kom sent till lektionen, att de pratade med andra vuxna medan barnen satt och rullade tummarna eller att de tog upp mobilen för att ringa någon mitt under lektionen. Jag blev stressad för barnens skull. Hur i hela fridens namn skulle de utvecklas av den här pedagogiken?!

Med tiden började jag förstå lärarna. Att vara ansvarig för en klass på 30 eller fler elever är otroligt ansträngande. Visst finns det stödlärare runt om, men det är huvudläraren som har det största ansvaret att motivera eleverna att göra som de vill. Jag kan förstå behovet att koppla ifrån några minuter, genom att plocka fram telefonen eller genom att prata med någon annan som befinner sig i samma sits, men jag kan fortfarande inte acceptera det.

”Jag insåg snabbt att det var svårt att genomföra detaljerade planer”

Bal Kalyan Sanstha, och indisk kultur rent generellt, är väldigt öppen för nya idéer och initiativtagare. De lät mer än gärna oss volontärer ta över och leda lektioner och aktiviteter. Jag planerade till en början noga vad jag ville göra med barnen, men insåg snabbt att det inte var någon idé då varje dag var helt olik den förra. Jag lärde mig skillnaden mellan att planera och att förbereda en aktivitet – planerade jag för mycket var det dömt att misslyckas då det gällde att hela tiden lyssna in människorna runt omkring och anpassa sig därefter.

”Jag har lärt mig att snabbt läsa av människor”

Det är mellan 70 och 80 olika särskolor i och omkring Pune som skickar skoltrötta elever till Bal Kalyan med mer eller mindre jämna mellanrum. Det innebar att vi träffade nya barn nästan varje dag. Att på så sätt jämt tvingas anpassa sig till en ny grupp människor tog även det en hel del energi. Nu i efterhand inser jag hur mycket jag har lärt mig av det – min förmåga att snabbt läsa av människor och sinnesstämningar i rummet har utvecklats, jag har insett värdet av att skapa band med människor på en gång istället för att vänta samt vikten av att vara fokuserad och i nuet när en är i kontakt med människor.

”Små grodorna blev populär bland barnen”

Under min tid som Tare har jag till största delen arbetat i musikrummet. Jag har under pauserna och i väntan på barnen fått lära mig att spela harmonium och lite munspel. Under lektionerna har jag lärt mig do re mi-skalan på hindi och några sånger på marathi, det officiella språket i staten Maharashtra, där Pune ligger.

Jag har även delat med mig av några svenska och engelska sånger. Små grodorna har varit mäkta populär, i synnerhet “koackackack”-delen. “Make new friends” har också varit en lyckad sång då en stark moral har varit viktig för lärarna på Bal Kalyan.

”Barnen förstod inte konceptet lägerbål”

En dag försökte jag ha ett lägerbål med en klass. Jag tog med mig en liten trefot som jag virade in med rött och gult silkespapper och fäste en ficklampa i toppen. Ficklampan lyste upp i taket i ett försök att symbolisera eldens förmåga att sprida ljus och värme. Barnen hade nog aldrig upplevt ett lägerbål tidigare och förstod inte riktigt konceptet. De satt hellre runt och på mig än i en ring. Istället för att bli besviken på att min plan gick i stöpet fokuserade jag på att de ville vara med mig, att de ville öppna upp sina världar för mig att stiga in i. Tillsammans utforskade vi dem genom att sjunga, klappa i händerna och dansa.

Min flexibilitet utmanades och utvecklades ordentligt under min tid på Bal Kalyan. Jag fick ibland svälja den jättebra idén jag hade om en lek som skulle hjälpa barnen att utvecklas och istället tyst följa med på deras upptåg, för att jag saknade sätt att kommunicera min aktivitet.

Det har varit otroligt roligt att jobba på Bal Kalyan Sanstha, men också vansinnigt frustrerande. Jag kom till Indien med den idealistiska visionen att jag skulle göra en enorm skillnad på mina fyra veckor i landet. Så fungerar det tyvärr inte i praktiken.

Vi jobbade fyra dagar i veckan, ungefär från kl. 11 till 15:30. Restiden till jobbet varierade mellan en kvart till en halvtimme, beroende på vilken rutt vi tog och i vilken mån rickshawförarna åkte vilse.

”Det var till stor hjälp att kunna lite hindi”

Den femte vardagen, oftast onsdagen, hade vi en kulturdag där vi på morgonen fick en lektion i hindi, ett av Indiens nationella språk. Det var till stor hjälp att kunna några enkla fraser och ord eftersom de flesta förstår lite hindi, även om staten Maharashtra inte talar det språket i första hand.

Under kulturdagarna besökte vi Sangams andra “community partners”, där vi samhällsvolontärer hade kunnat arbeta, beroende på vad vi fyllt i för preferenser när vi ansökte. Vi besökte en organisation som hjälpte kvinnor, som efter äktenskapet inte får lämna hemmet, att utveckla färdigheter som kan göra dem mer självständiga, till exempel att baka, odla egna grönsaker eller sy. En annan organisation tog hand om främst kvinnor, men också familjer, som inte hade råd att leva ett skäligt liv, genom att ge stöd i form av mat, kläder, hälsokontroller etc.

Besöken var otroligt inspirerande. Det var så fint att se hur mycket engagemang och vilja till förbättring som finns i världen, när en vänder blicken åt rätt håll.

På helgerna var vi lediga och fick göra vad vi ville. En helg åkte vi 5 Tare till Agra och såg Taj Mahal. Det var en mäktig upplevelse! De andra helgerna stannade vi kvar hemma. Det pågår alltid roliga aktiviteter på Sangam. Alla som bor där är välkomna att delta. Ungefär två gånger i månaden anordnar Sangam event med olika teman. När jag var där hölls två event samtidigt som liknande läger arrangerades på de andra världscentren. Ett var om Helen Storrow, som har spelat en viktig roll inom WAGGGS, och ett om World Thinking Day, som också är något som WAGGGS firar världen över.

”Det finns så mycket engagemang och vilja till förbättring”

Sangam är en plats för uppfinningsrikedom, kreativitet och energi. Indien är ett land där dessa egenskaper syns tydligt, men det är inte bara för att Sangam ligger i Indien som stämningen är på topp. Nej, det är nog för att alla som är där verkligen vill vara där. De har fått kämpa och satsa mycket för att komma dit och det leder till att alla givetvis gör det mesta av chansen de har fått. Vi har ett stort intresse gemensamt – scouting/guiding – därför finns det alltid något att prata om.

De dagar då det kändes motigt och jag längtade hem till det tysta, lugna Sverige kunde jag bli irriterad på att mina medmänniskor skrattade för mycket. I efterhand inser jag att det är ett väldigt angenämt problem och för det mesta var jag en del av skrattet.

”Jag har fått uppleva så många genuina möten”

Den största lärdomen jag bär med mig från min månad på Sangam är hur mycket människor har att ge varandra, och hur okomplicerat det kan vara, egentligen. I mitt vardagsliv har jag för vana att tänka att allting är komplicerat och med de tankarna i huvudet trassla till det för mig. I Indien upplevde jag motsatsen – människor vi bad om vägvisningar på gatan följde mer än gärna med en bit på vägen för att vi säkert skulle komma rätt, andra erbjöd sig att följa med mig när jag ville köpa något men var orolig för att språkbarriären var för stor, helt osjälviskt och utan att vilja ha något tillbaka. Att le mot en människa och få ett leende i retur betydde ingenting annat än en gest av vänlighet och att visa “jag ser dig”.

”I Indien tror människor gott om varandra”

I den indiska kulturen är synen på sanning väldigt subjektiv och beroende av situationen. Som turist kunde rickshawförarna försöka lura en på mer pengar än nödvändigt. Samtidigt är de delar av Indien som jag har fått uppleva så mycket mer genuina än det sanningssökande Sverige. Människor tror gott om andra, de ställer upp för varandra utan att tänka på konsekvenserna och är inte rädda för att stifta nya bekantskaper.

Jag har insett att målet med en ny bekantskap inte behöver innebära att en är bästa vänner livet ut, ibland kan det räcka med att träffas och umgås ett par gånger, eller att småprata ett par minuter. Allt är givande på sitt sätt.

Min månad i Indien har givit mig mer lärdomar, insikter och minnen än jag kan sätta ord på! Den har stärkt min vilja att fortsätta att utforska kulturer och människosyner. Arbetet på Bal Kalyan Sanstha har väckt min nyfikenhet för kommunikation – hur når jag fram till någon som inte talar samma språk och inte heller ser mina kroppsrörelser? Hur förklarar jag en lek när jag enbart kan använda kroppsspråk?

”Jag tar med mig att scouting också kan handla om sociala utmaningar och att växa som ledare”

Jag kan varmt rekommendera att besöka Sangam, som är en trygg plats att utgå från när en upptäcker Indiens mångfald och skönhet. Som scout har jag insett hur mycket mer scouting kan vara än att mötas 1,5 timme per vecka. Jag har uppskattat att lära mig mer om Girl Guides och att de finns i många länder som ett komplement till Scouterna, men enbart för flickor, och att de satsar mer på sociala utmaningar och att växa som ledare och världsmedlemmar än på friluftsliv. Det har fått mig att fundera över hur vi kan inspireras mer av det i den svenska scoutrörelsen!

Senaste artiklarna