Personerna på bilden är inte de som nämns i texten.

Inspiration psykisk hälsa

Vikten av vänner när allt känns betydelselöst

28 maj, 2019

Andelen barn och unga som lider av psykisk ohälsa har ökat katastrofalt de senaste 30 åren. En av de drabbade är Astrid, 15 år, som mått dåligt mer eller mindre under hela sin skoltid. Vissa dagar kände hon att hon inte ens ville leva längre, men vänner och gemenskapen i scoutkåren gav henne kraft att kämpa vidare.

Astrid har redan bänkat sig när jag kommer in från ösregnet. Hon har paxat den största, skönaste soffan i hela kaféet och är omgiven av väskor och kassar som hon ska släpa hem efter helgens läger. Kinderna är rosiga, ögonen vakna och leendet blixtrande. Det är svårt att föreställa sig en sundare och piggare 15-åring. Just den här dagen är också Astrid det glada energiknippe som hon brukar – och vill – vara, men så är det inte alla dagar. Och framför allt var det inte så när hon var yngre. En nyttig påminnelse om att psykisk ohälsa sällan syns på utsidan.

– Det började när jag gick i sexårs och jag vet inte egentligen varför… Jag är alltid uppe i varv och har mycket energi och det blev kanske för mycket för vissa. De frös ut mig, mobbades lite och tyckte jag var jobbig.

Astrid fick inte vara med och leka på rasterna och några killar kom ständigt med elaka kommentarer. Hon sa ifrån och bad dem sluta, men situationen blev inte bättre och efter några år bytte hon skola. De första månaderna på nya skolan gick allt bra och Astrid fick en ny kompis, men snart var allt tillbaka i samma banor. Astrid gjorde som förr, hon sa till mobbarna att deras beteende inte var okej, men utöver det så bet hon ihop. Hon ville inte visa hur ledsen hon var. Och spiralen fortsatte nedåt.

– I början av femman mådde jag jättedåligt. Jag ville ta livet av mig. Jag grälade jämt med mamma och skyllde allt på henne, skilsmässan och att min bror flyttat till min pappa. Ibland skrek jag att ”jag hoppar från fönstret”.

Astrids mamma kontaktade Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) som via telefon avgjorde att Astrid inte var tillräckligt illa däran för ett möte. Och eftersom Astrid var på kant med mamman, pappan bodde i en annan stad, och skolkuratorerna ”slutade eller blev gravida allihop”, hade hon svårt att hitta någon vuxen att prata med.

I sjuan kom så den riktiga bergochdalbanan.

– När allt äntligen började gå bra med skolan fattade jag hur dåligt jag hade mått tidigare, och då trillade jag ner igen.

I samma veva berättade en av Astrids kompisar att hon hade ett självskadebeteende och Astrid såg en ny väg för att hantera sin egen stress och ångest.

– Hon var så djupt inne i det och på något konstigt vis trodde jag att det skulle funka även för mig. Så jag gjorde det, fast jag såg att det inte hjälpte henne.

När Astrids mamma upptäckte självskadorna fick de äntligen en tid hos BUP, och mötena ledde bland annat till en adhd-utredning som blir klar under våren. Svaret på utredningen ser Astrid fram emot, men i övrigt tycker hon inte att BUP har varit till någon större hjälp. Hon har fått hitta egna vägar för att må bättre och en kompis har spelat en stor och viktig roll.

– Vi började chatta och prata i sjuan och han var öppen och lyssnande och dömde inte. Han visade bara att han var där och det gjorde jättemycket för mig. Först då vågade jag börja gråta och efter det tog jag tag i allting. Jag bestämde mig för att jag ville må bra.

Idag ser Astrids tillvaro helt annorlunda ut. Det går bra i skolan, hon mår för det mesta bra och har många vänner. Något som hon i första hand tackar sin kompis, och gemenskapen i Scouterna för. Som 8-åring började Astrid som spårare och Scouterna har sedan dess varit hennes andningshål, en tillflykt där hon alltid känt att hon duger precis som hon är och hennes överskottsenergi är en tillgång. I dag är hon utmanare, ledare för en spårarpatrull och sitter i distriktets arbetsutskott. Minst två kvällar i veckan och var och varannan helg har hon någon scoutaktivitet.

– Jag har inte missat ett enda möte om jag inte varit magsjuk eller bortrest, och det händer typ aldrig. När jag mådde som sämst, och inte ville leva, ville jag ändå alltid gå till scouterna. Även om jag har råpanik hela dagen så går jag till Scouterna på kvällen och leder min lilla grupp och sedan mår jag mycket bättre.

Trots att Astrid bara är 15 år har hon hunnit gå igenom faser som inte ens alla vuxna har. Och hon har hittat ett sätt att göra sina erfarenheter till något bra.

– Jag är inte missnöjd, jag har inte haft en dålig barndom eller så. Och även om BUP inte hjälpte mig så har de hjälpt mig att hjälpa andra. De lärde mig vad ångest är och nu kan jag berätta för mina vänner när de har det jobbigt.

Senaste artiklarna